Sedan media uppmärksammade riskkapitalbolagens intressen i friskolor och vårdbolag så har dessa förhållanden diskuterats flitigt hos gemene man, på nätet och inte minst inom politiken. Detta är naturligtvis ett ganska väntat resultat av privatiseringen inom det offentliga och den nya möjligheten att tjäna pengar även på obligatorisk utbildning och äldrevård men nu är egentligen den första gången en intensiv diskussion förs sedan beslutet om privatiseringar togs.
Huruvida det är etiskt eller moraliskt försvarbart att privatisera vissa branscher kan man tycka vad man vill om, den debatten tänker jag inte ta här. Istället tänker jag diskutera de problem som nu har uppstått.
När det blåste som värst efter DN:s avslöjanden om omfattande vanvård inom Carema-koncernen så valde finansminister Anders Borg att ge sig in i debatten och sade sig vilja införa särskilda regler för vård- och skolsektorn, något som fick Svenska Riskkapitalföreningen att protestera högljutt. För övrigt kan man ganska lätt kritisera DN för att de med sådan extrem tydlighet riktade in sig mot ett enda företag trots att liknande missförhållanden förekommer såväl inom andra vårdföretag som den offentliga vården. Det är en ganska oseriös granskning som mer kan liknas vid en ren smutskastningskampanj.
Hur som helst, Anders Borg var pigg på att införa en ny riskkapitalskatt men efter kritik från såväl oppositionen som företrädare för Alliansen (vilka märkligt nog invände mot att riskkapitalbolagen får såväl lägre som högre skatt) så tvingades han lägga sina planer på is och invänta ett bredare stöd för ett nytt och omarbetat förslag.
LO invände mot att riskkapitalister hör till de mest välbetalda i Sverige. Sant är det visserligen att en del av de mest välbetalda finns inom denna grupp men de tar också betydligt större risker än många andra och att högre risker också motsvarar en högre belöning är ändå ganska normalt och logiskt. Just denna motivering är ganska märklig i sig.
I vissa läger inom oppositionen, framför allt från Vänsterpartiets sida, så vill man helt stoppa möjligheten för ägare till friskolor och vårdbolag att ta ut vinster ur verksamheten. Hur resonerar de här egentligen? Varför skulle man vilja bedriva en företagsverksamhet där man inte kan tjäna pengar? Världen fungerar inte på det viset oavsett vad Vänsterpartiet tror. Andra, såsom Miljöpartiet, är mer inne på en mer ”självsanerande” väg där bolagen själva ska tvingas skriva in i sina bolagsteckningar att syftet med verksamheten inte är att ta ut vinst. Ett något mer diplomatiskt förslag men naivt och verklighetsfrämmande likväl.
Det finns egentligen bara två alternativ – antingen så tillåter man bolag att verka på denna marknad precis som på alla andra marknader eller så går vi tillbaka till hur det var tidigare när den offentliga verksamheten också var offentlig.
Som det är idag finns det en mycket stor osäkerhet bland de riskkapitalister och andra bolag som driver eller vill driva verksamhet inom skola och vård i Sverige. Ena dagen säger Anders Borg att skattereglerna ska ändras radikalt, några veckor senare är idén historia. Det går inte att bedriva företagsverksamhet under sådana premisser, det krävs en stabilitet och en långsiktig politik där alla parter vet vad som gäller.
Som om inte detta vore nog så finns det idag inget tydligt regelverk gällande beskattningen för dessa riskkapitalbolag utan de är i mångt och mycket utlämnade till Skatteverkets individuella bedömningar från fall till fall. Riskkapitalisten Harald Mix säger i en intervju med SvD Näringsliv att det finns en övervägande risk för att internationella investerare lämnar Sverige och att en del redan dragit öronen åt sig efter Carema-skandalen som påverkat hela branschen negativt.
Harald Mix har rätt till 110%. Det behövs tydliga och varaktiga riktlinjer inom kort om denna bransch ska kunna fungera normalt. Idag är det ett enda stort frågetecken för alla inblandade parter.
